Fyrhistoria
Vrakplundring på Kullaberg
Den ursprungliga germanska strandrätten var hård mot de skeppsbrutna. I sin yttersta form gav den kustborna rätten att tillägna sig strandade fartyg och göra de skeppsbrutna till trälar. Den gamla Skånelagen gav visserligen tidigt skydd åt de skeppsbrutna, men medeltida urkunder berättar att de gamla sederna praktiserades långt fram i tiden. På Hallands Väderö brukades följande bön i det gamla kapellet:
Gode Herre, hör vår bön:
Släck ner fyren på Väderön,
så att skepp från fjärran länder stranda må på våra stränder.
Men skona våra mänder.
I 1667 års sjölag reglerades förhållandet mellan skeppsbrutna och kustbor klart: att göra upp falska fyrar eller ta strandgods kunde innebära dödsstraff. Samtidigt gavs dock laglig rätt till bärgarlön.
1734 skärptes lagen ytterligare: att döda skeppsbrutna straffades med lagens strängaste straff, död genom rådbråkning.
1761 stadgades att den som sönderbryter något på en fyr straffas med 32 par spö och åläggs att återställa skadan. Ledde skadan till skeppsbrott blev straffet halshuggning.
Havets tribut
Livet runt berget var hårt och farofyllt. Varje år fylldes dödböckerna i Brunnby kyrka med namn på de drunknade. Det var inte ovanligt att man började sin sjömansbana som 10-åring, och ibland omkom fäder, barn och barnbarn i samma olycka. Havet gör ingen skillnad. Av 1800-talets fiskare i Arild tog havet hälften i förtid. Kvar stod änkorna, ensamma med barnansvaret.
Dödsannons över en skeppare från 31 januari 1911. Under föräldrarnas och syskonens namn kunde man läsa följande vers:
Hur och när din strid utkämpats intet mänskligt öga rört.
Dina rop av stormen dämpats, ej af mänskligt öra hört.
Blåa böljan blef ditt täcke, hafvets botten blef din bår.
Herre, du oss hjälpen räcke för att bära sorgen svår.