Fyrhistoria
Isflakskatastrofen
Krigsvintern 1941–42 var en av de strängaste någonsin på Kullaberg. Kvicksilvret höll sig vecka efter vecka ner mot −25 °C, och havsisen växte sig allt tjockare. Många drygade ut kassan med torskpilke.
Den 4 mars, i ostvind, bröts ett isflak loss och 43 personer började driva mot öppet hav och Jylland. Personalen i fyren slog katastroflarm kl 14.10. Militär, polis, tull, flyg och isbrytare larmades och på radion vädjade man om hjälp. Ryktet flög över bygden. Telefonen i fyren blockerades av anhöriga till de som tycktes gå mot en säker död.
Många hjältar klev fram denna dag. Det var vanliga människor som kände att något måste göras. Några militärer gick i snipan från fyren och räddade sex man. Tre 16-åringar från Mölle rusade till Ablahamn, slet upp låsen på en snipa, nådde flaket och lyckades svårt nerkylda och chockade rädda fyra män. I Mölle tar man utan lov de största sniporna man kan hitta. En transporteras av lantbrukaren Hans Pettersson med häst och vagn så fort tygen håller genom 36 cm nysnö på den slingrande vägen upp mot fyren. Den andre dras av villiga män på isen längs södra sidan av berget.
Bland många frivilliga valde man ut sjökapten Hansson och två erfarna bröder till den ena snipan, kustvakten Emanuel Andersson med två roddare till den andra. Bestörta ser man att flaket nu delats i två stycken.
Kapten Hansson kom snabbt iväg mot det ena flaket och fyllde där sin båt under dramatiska former. Bland annat skall han ha använt sin pipa som ”revolver” för att styra de panikslagna männen på flaket. Det visade sig vara omöjligt att nå land men den danske isbrytaren Mjölner lyckades hitta och rädda dem. Kristian Hansson gick upp på bryggan för att hjälpa befälet. Här fanns ingen tid att vila.
Emanuel Anderssons roddare sprang upp mot fyren efter bättre utrustning, när de till sin förfäran hör Andersson säga: – Det börjar mörkna, någon måste hjälpa.
De ser honom lägga ut, ensam och utan lanterna. Den sjövane kustvakten Andersson startade sin rodd med kraftiga tag. Trots det tog det två timmar för honom att nå isflaket i den hårda kalla vinden. Kvar på berget vid fyren stod hans fru och tre barn tillsammans med massor av ortsbor och bevittnade dramat med växande oro. De två sniporna skulle inte ha plats för alla, insåg man. Vilka skulle räddas? Vilka skulle få stanna? Fruktansvärda val väntade.
”– Det börjar mörkna, någon måste hjälpa.” Roddare Emanuel Andersson
När Andersson nått fram till flaket hoppade sex desperata män ner i snipan, vinden och kölden hade nu tilltagit. Med förtvivlans kraft tog man sikte på ljuskäglan från fyren och räddningen. Det blev en lång och obarmhärtig natt. Ibland strök Mjölner tätt förbi, men utan lykta sågs de olyckliga ej och nödskriken tystades av vinden och vågorna. Två av männen dog efter midnatt och efter 14 timmar i kylan och 10 timmars oavbruten rodd förlorade Emanuel medvetandet.
Först i gryningen, klockan 07.35 morgonen den 5 mars, siktade Mjölner Anderssons båt, 12 sjömil NV om fyren. En fruktansvärd syn mötte männen på bryggan. Roddbåten liknade en iskista, alla ombord var täckta av is och troddes vara döda. Kristian Hansson hoppade ner och undersökte männen. Någon rörde en arm och alla lyftes ombord.
Efteråt visade det sig att Andersson dött endast en kvart före räddning. Havets offer denna olycksaliga natt blev tre själar. Det kunde ha varit många fler. Andersson begravdes i Brunnby kyrka. Hela bygden slöt upp i hyllningståget och man samlade in pengar till änkan. Som om inte tragiken var nog avled även änkan året därpå, och efterlämnade tre små barn. På gravstenen, där bilden av Emanuels rodd är inhuggen, står det skrivet: Räddade andras liv – gav sitt eget.
Det fanns många som utan att tveka riskerade sina liv för att rädda andras denna natt. Vi nämner de vi känner till för att rädda dem från glömskan:
I den första båten
Hans Eklund och Bertil Persson.
I andra båten
Möllepojkarna Göte Larsson, Karl Blomqvist och Åke Bengtsson.
I tredje båten
Kristian Hansson, bröderna Erik och Ove Andersson.
I den sista båten
Emanuel Andersson.
Uppmärksammas bör även besättningen på den danska isbrytaren Mjölner som trotsade tyska ockupanter och inte tvekade att köra genom minfyllda vatten för att rädda medmänniskor.