Fyrhistoria
Livräddaren från Mölle
”Here and there may be found men in all walks of life who neither wonder nor care how much or how little the world thinks of them. They pursue life’s pathway, doing their appointed tasks without ostentation, loving their work for the work’s sake, content to live and do in the present rather than look for the uncertain rewards of the future.” – Sumner Kimball, U. S. Life-Saving Service.
Detta är historien om den enkle fiskarpojken från Lerhamn, sedermera sjökapten från Mölle, som kom att bli en legend redan under sin livstid och få utmärkelser från hela Europa.
Under en period av 38 år lyckades han rädda inte mindre än 135 människor från drunkningsdöden. Allt är väl dokumenterat med tidningsnotiser från hela världen och hans egna ordknappa dagboksanteckningar. Som tack för sina insatser fick han ta emot hedersbetygelser från den brittiska regeringen och förärades dessutom med ett tiotal medaljer, bland annat av svenske kungen, den tyske kejsaren och den ryske tsaren i S:t Petersburg. Och som om inte detta vore nog utnämnde den portugisiske kungen honom till ”Cavalleiro da Ordem Militar de Nosso Senhor Jesus Christo”, det vill säga riddare av en militärorden.
Man förstår snabbt att Hans Johnsson var en man utöver det vanliga. En man som inte tvekade att sätta sitt eget liv på spel för att rädda en nödställd i farans stund. Ålder, rang och nationalitet kunde kvitta, det var människan han såg och värnade.
I folkmun kallades han för Store-Johnsson (Store-Hans), inte bara för sin resliga gestalt och stora kroppsstyrka, utan också för den respekt man kände för honom som person.
Sjömanslivet började tidigt. Redan som nioåring mönstrade han på ett skepp till London som kajutvakt. Efter konfirmationen gick han på sjön på allvar och lade målmedvetet undan av sin knappa sjömanshyra för att kunna ta de examina som krävdes för att avancera. Han blev kapten, först på segelfartyg, sedan på ångbåtar. Någonstans på vägen lärde sig Johnsson att simma, en ovanlighet i Sverige vid denna tid.
När man tar del av hans biografi häpnar man. Sin första räddning gjorde han redan som 12-åring då en pojke gått ner sig på isen utanför Kullen.
”Allt som allt 135 människor. De och alla deras ättlingar kan tacka en enkel fiskarpojke från Lerhamn för sina liv.”
De senare räddningsinsatserna skedde över ett vidsträckt område: i Stockholms ström likväl som i Arkangelsk i Vita havet, i Marylands docka, i Engelska kanalen, i Malagas hamn, i Stettin och Riga, ute på Nordsjön såväl som i Biscayabukten och Bosporen. Det var barn som plumsade i från pråmar, kolbärare som störtade i vattnet när landgången brast under deras fötter, småpojkar som trillade från kajer och matroser som föll överbord, fiskebåtar och större skepp som kantrade i stormiga hav, skeppsbrutna som hittades övergivna på havet klängande vid sjunkande skepp, allt i en aldrig sinande ström.
Vid elva tillfällen kastade sig Johnsson i vattnet och simmade till de drunknande själv, i andra fall rodde han ut med livbåt. Tillsammans med sina besättningsmän kunde han plocka upp större samlingar nödställda, företag som kunde ta upp till 15 timmar.
Räddningsaktionerna skedde ofta under svåra förhållanden, även i nattens mörker och under hårda oktoberstormar. Och de skedde alltid med livet som insats.
Iskallt vatten var inget som avskräckte: den 28 december 1874 dök han ner i Antwerpens hamn. Ovanligt utförligt beskrev den annars ordknappe Store-Johnsson en händelse i Riga den 16 april 1878, då ett lotsbiträde ramlade i vattnet och inte förmådde hålla fast i räddningsrepet i den fem knop starka, iskalla strömmen. Utan betänkande kastade sig Johnsson i.
Att detta var ett extraordinärt kraftprov förstår man av hans dagboksanteckning:
”Räddningen var förenad med den största livsfara genom det långa uppehållet i vattnet i förening med de stötar som erhölls av den båt, som i sista ögonblicket kom till hjälp. Ifrån den sjukdom, som jag vid det här tillfället ådrog mig, blev jag befriad först efter att ha undergått tvenne operationer.”
Hösten 1874 kunde det ha gått riktigt illa. Hösten var alltid en riskfylld tid och man hade inga vädervarningssystem. Utanför Danmarks västkust, vid Hornsrev, kom man in i en svår storm, snart nog orkan. Den skulle vara i hela tre dygn. Lasten på ångbåten S/S Öresund bestod av tunga talgfat som stod surrade på akterdäcket. I den grova sjön med instörtande brottsjöar slets tunnorna loss och började rulla från sida till sida och slog sönder allt i sin väg.
Store-Johnsson och två starka besättningsmän slet med förtvivlans kraft för att kasta de tunga talgfaten i havet. Plötsligt vräkte en väldig sjö in och fick fartyget att kränga till så att alla tunnorna rullade mot slagsidan. Just där de slog i råkade Hans stå. Besättningen fruktade att han hade krossats. Men nej, Store-Johnsson reste sig igen. Han tvingades dock gå in i kaptenshytten någon timme för att återhämta sig under den rasande stormen, innan han fortsatte med räddningsarbetet. Med Johnssons mått tyder detta på att han fått allvarliga törnar.
Orkanen fortsatte oförtrutet och man manövrerade så gott man kunde, dag som natt. Hur kände sig männen från Mölle i det rasande havet? Förbannade de sitt öde eller bad de till sin gud? Tänkte de på sina nära och kära?
Hans Johnsson skrev inte om sina känslor i sin dagbok. Troligen tänkte de inte så mycket på sina egna liv som på att rädda skeppet.
Nästa morgon gick larmet: ventilerna nere i skansen hade gått sönder och vattnet strömmade in. Alla tätningsförsök misslyckades. Snart stod vattnet en meter högt och fören började luta nedåt. Man konstruerade järnplåtar och morgonen därpå gjorde Hans Johnsson ett sista desperat försök att täta ventilerna. Halvnaken dök han ner i den nu nästan helt vattenfyllda skansen, där allsköns bråte flöt omkring. Båten krängde i vågorna och Hans Johnsson var lika mycket under som ovanför vattenytan. Bara en fots luftutrymme fanns kvar. Efter en halvtimmes förtvivlat arbete under svårast tänkbara förhållanden lyckades Johnsson mot alla odds att fästa järnplåtarna.
Hoppet återvände bland männen och båten kunde pumpas läns. Allt kol hade blivit blött så man fick elda upp allt brännbart i inredningen, som stolar, bord och panel. Skamfilad kom man på fjärde dagen, efter närmast omänskliga ansträngningar, intuffande till den tyska hamnen Cuxhaven. De hade räddat båt och besättning och erhöll ett stort erkännande från flera försäkringsbolag för bragden.
En kortare notis i dagboken berättar om händelsen men den kom att spridas till allmänheten via tidningarna. Johnsson var ingen man av stora ord men var noga med anteckningarna. Efterlämnade brev ger intrycket av en vänlig och vidsynt man. Det är även slående hur otroligt vittberesta sjömännen från Mölle var.
I en tid då de flesta knappt kom utanför sockengränsen fick Hans Johnsson se många märkliga platser över hela världen. Han transporterade emigrerande judar från Palestina till Italien, han körde muslimska pilgrimer till Mecka. Han besteg pyramiderna och kunde se utsikten över Nilen, som en av få svenskar vid denna tid.
Under sina år i Medelhavet intresserade han sig för natur och kultur och samlade in en mängd spännande och intressanta föremål som förvarades i släktens stora högskåp.
Här kunde barn och barnbarn då och då få vara med när han öppnade skåpet och visade hajfiskens tandade meterlånga svärd, mångtusenåriga egyptiska skarabéer och pärlemorskimrande handblåsta tårglas och träföremål från heliga platser i Palestina. Här förvarades också i en liten träask gevärskulan som dödade hans egen son i Boerkriget, Sydafrika. Men hur 52 sjömän från Mölle och Norden vid Magersfontein, ensamma den 11 december 1899, slogs mot 8 000 brittiska elitsoldater till nästan siste man är en helt annan historia.
Mångas liv kunde han rädda, men inte sin sons. Han nämner aldrig sorgen men det tog honom två månader innan han började arbeta efter dödsbudet.
Den åldrade sjökaptenens egen död blev naturlig, till lands. Den 5 augusti 1909 under storstrejkens första dygn lämnade Hans Johnsson jordelivet, men genom sina gärningar i livet lever hans minne vidare.
29 tyskar
26 norrmän
25 svenskar
17 engelsmän
15 spanjorer
9 finnar
5 ryssar
4 fransmän
3 österrikare
1 belgare
1 portugis
Allt som allt 135 människor. De och alla deras ättlingar kan tacka en enkel fiskarpojke från Lerhamn för sina liv.