Fyrhistoria
Flygolyckan på Kullaberg
Tre grupper av A28B Vampire – tolv plan – skulle medverka vid en övning i Revingehed, söndagen den 4 mars 1956. Det var ett rutinuppdrag och kapten Ahlqvist, ansedd som F14:s skickligaste pilot, skulle leda styrkan. För tredje dagen i rad skulle man göra samma flygrutt: enkel flygning från Halmstad till Båstad, sedan kursändring till 230 grader över åsen och gå ner tills man fick marksikt, därefter de sista fem minuternas flygning i cirka 600 km/h på låg höjd över Skälderviken in mot målet.
Ordergenomgången klockan 06.30 på söndagsmorgonen var stressigare och vädret sämre än vid de tidigare två dagarna. Klockan 07.13 kom rapport från Kullens fyr och fyrmästare Edler om att tät dimma plötsligt inträtt i Skälderviken med kraftigt försämrad sikt, så två grupper plan fick avbryta. Vädret ansågs dock inte ge den erfarne kapten Ahlqvist några problem: första gruppen, grupp Blå 1, fick klartecken.
Genomgången gjordes på både arméns 1:300 000-delskarta och flygets 1:1 000 000-delskarta. Flygvägen mättes upp på 300 000-delen, men tidsberäkningen gjordes på 1 000 000-delen, där 1 minuts flygtid motsvarade 1 mil. Istället för 30 sekunder blev flygtiden då 90 sekunder. Denna ofrivilliga förväxling kom att avgöra männens öde. Ingen av flygarna eller övningsledarna reagerade heller på flygrutten, som skulle leda till Kullens nordsida.
Klockan 07.23 startar de fyra planen från F14 Halmstad.
Klockan 07.27 rapporterar kapten Ahlqvist: ”Läge Båstad – kurs 230.” Han går upp i molnen till 300 meter och möts under nergången till lägre höjd av den täta dimman. Sikten är cirka 300 meter, och man tvingas nu flyga med ”död räkning” (kompass), det vill säga man räknar sekunder flygtid.
Klockan 07.29 rapporterar kapten Ahlqvist: ”Jag ser marken” – men gruppens position är nu 10 km för långt ut i havet, och de fyra har mindre än 25 sekunder kvar att leva.
De sista två sekunderna i livet ser de Kullens lodräta svarta bergvägg, som de möter på 10–20 meters höjd. Med förtvivlans kraft drar de spakarna i magen och svänger hårt höger, men det är för sent: i 600 km/h flyger de in i evigheten på 107 meters höjd och plöjer fyra långa gator i bokskogen.
Vittnen beskriver ljudet från reaplanen som övergår till åskliknande dubbelsmällar när roteparen dundrar in i Kullabergs nordsida. Synen som möter de första vid haveriplatsen är svårgripbar och mardrömslik. Vit is på Skälderviken, vit snö täckte berget, vit dimma och så ett fullständigt inferno av förvridna metalldelar, sot, eld, kroppsdelar, stinkande gul flygfotogen och brandrök som täckte olycksplatsen.
Alla omkom.
Kapten Sigurd Ahlqvist, 38 år
Fänrik Ulf Armtoft, 26 år
Fältflygare Karl-Axel Persson, 23 år
Fältflygare Lennart Gustafsson, 23 år
Olyckan kom att förändra det svenska flygvapnet. På den här tiden ansågs flyget vara det fjärde största i världen, med erkänt skickliga piloter som tränade i fred som under krig, med mycket snäva säkerhetsmarginaler – allt för att vara bäst när det gällde. Fyra unga flygare offrade sina liv en tidig marsmorgon, men efterföljden av nya reglementen, uttagningar och säkerhetsbestämmelser kom att minska förlusterna markant framöver, så att många andra kunde överleva.
Vampireplanens flygväg
”Ingen människa, ingen organisation är hundraprocentig, och det var en rad olyckliga omständigheter – ödesdigra var och en på sitt sätt – som medverkade till katastrofen.”
— Flygvapenchefen Axel Ljungdahl, mars 1956